Jag vet faktiskt inte ett skit
Stig dog förra året. Jag kände aldrig Stig, vet knappt något om hans liv, men tänker på honom rätt ofta. Han verkade vara en man med prioriteringar. En sån som hade gillat ett torsdagsquiz.more
Vi har Stigs byrå hemma. Han var morbror till min flickväns pappa, och när han gick bort tog Roger hand om hans saker. När vi flyttade i våras behövde vi möbler för att fylla ut livets första förstahandskontrakt, och Stigs 50-talsbyrå var perfekt.
I översta lådan låg en del av Stigs personliga grejer som vi fick rensa ut: gamla brev, värdepapper, en plånbok. Plånboken var tömd på pengar, men kvar låg två skrynkliga lappar. Den ena med en förteckning över alla svenska landskapsblommor, den andra med de sju katolska dödssynderna.
Jag tänker på hur Stig knallade runt, alltid redo att plocka extrapoäng i en tipspromenad eller lösa veckans korsord lite snabbare. Det finns något romantiskt analogt över det. Men på ett sätt var han också en föregångare till en av dagens stora sociala plågor – faktamannen.
I dag bär vi med oss kunskap på ett annat sätt. Med en Iphone i fickan kan du aldrig ha fel. Svaret på livets alla frågor är bara en googling bort. Det är fruktansvärt.
Vi förväntas veta så jävla mycket, och framförallt ska vi i sann generation-like-anda dela med oss av hur mycket vi vet. Genom statusuppdateringar, mästrande kommentarer och ”intressant” fakta över borden på krogen. Allt som oftast är det vi män som är värst, vi tvärsäkra män som alltid ska sitta inne på någon härlig kuriosa om basisten i Arctic monkeys eller vänsterbacken i Liverpool FC.
Det är outhärdligt. Och jag är långt i från syndfri själv. Om någon påstår något kontroversiellt vid middagsbordet så rycker det i smartphonetummen. Vankas det sällskapsspel med kunskapsfrågor så måste jag vinna. Fan, ibland sitter jag ensam framför "Vem vet mest?" och svarar högt på frågorna innan deltagarna på tv:n hunnit öppna munnen.
Det är skämmigt. Jag har visserligen bara läst en grundkurs i idéhistoria men är tillräckligt bildad för att veta det som Sokrates redan visste: jag vet inte ett skit. Grunden till all kunskap är att erkänna sin egen okunskap – så varför är det så svårt att bara säga tre enkla ord: ”jag vet inte”?
Därför älskar jag mobilförbuden på krogarna i dag när det vankas quiz. I egenskap av journalist och kulturskribent så finns det ofta förväntningar på att man ska kunna en massa saker, men jag har ärligt talat ingen aning om hur gammal Patti Smith är. Eller vem som skrev förordet till hennes memoarer.
Istället försöker jag se quizet som en safe spot, ett tillfälle där jag kan säga ”jag vet inte”, luta mig tillbaka och se faktamännen runt om i lokalen svettas och kasta ur sig rena gissningar för att de åtminstone ska få säga något.
Och jag tänker på Stigs måttfullhet, att han kanske inte visste allt men att om det kommer en fråga om Bohuslän så hade han kunnat skriva vildkaprifol och åtminstone få ett rätt. Ibland räcker det gott nog.
(Publicerad i Borås Tidning den 3 oktober 2014.)
