Från gråmulet till färgsprakande i Borås
En påstridig underklädesdirektör, en lögnaktig Disneyfigur och ett gigantiskt könsorgan. Så blev Borås landets mest spännande konststad.
Att rulla in i Borås är ungefär lika inspirerande som det låter. Kommer man västerifrån möts man av ett gigantiskt industriområde. En Burger King-skylt susar förbi och lite längre fram lyser vit text mot blå bakgrund: ”Välkommen till Borås! I dag: Antikmässa på Åhaga”. I höjd med bensinmacken på höger sida börjar stadssiluetten ta form: två kyrktorn, en gammal järnvägsstation i rött tegel, ett par miljonprogram i fjärran och … Vänta nu – var inte det en fem meter hög vagina?
Efter en tid som landets ledande textilstad under mitten av 1900-talet vände vinden i Borås: industrierna hittade billigare lösningar utomlands, fabrikerna lades ner och kvar fanns en gråmulen stad som tappat sin identitet.
– Stan var tråkig. Och ful. Jag minns att vi inte fick gå igenom Stadsparken när jag var ung.
Lena Kvist är i dag 49 år och kulturchef på Borås Tidning. När hon växte upp var staden långt ifrån något högkulturellt nav.
– Det satt en massa alkisar i parken, det var totalförbjudet område, säger hon.
Ungefär samtidigt fick det nyinvigda konstmuseet i Borås en ny chef. Tomas Lindh var en svår och ibland rent av otrevlig person, men kompromisslös i sin jakt på att sätta Borås på konstkartan. Under två decennier byggde han upp ett ansenligt rykte genom sitt öga för avantgarde-konst. Men ordet nådde sällan ut till gemene man.
Tomas Lindh drabbades av obotlig cancer och gick bort 1995, 49 år gammal. Efter sjukdomsbeskedet gjorde han en sista insats för Borås konstliv – mer betydelsefull än han någonsin kunnat ana: han skickade ett brev till den amerikanska konstnären Jim Dine.
Hasse Persson är något av Tomas Lindhs motsats. Med kameran i näven tog sig charmknutten hela vägen från en liten bondgård strax söder om Borås till det mytomspunna nöjespalatset Studio 54 mitt på Manhattan. Han arbetade i 23 år som bildjournalist i USA och kom hem som en av Sveriges mest respekterade fotografer. Efter en tid som konstnärlig ledare på Hasselblad Center kom så 2006 samtalet – Borås Konstmuseum behövde en ny chef.
– Staden var fortfarande i en nedåtgående spiral, säger Hasse Persson. Det regnade och textilföretagen hade flyttat till Göteborg eller Stureplan. Samtidigt var det läge att göra något. Man ska komma ihåg att alla städer med konstnärlig bakgrund har förutsättningarna att komma tillbaka.
Hasse fick i uppdrag att göra museet mer tillgängligt. Han lovade i gengäld självsäkert att fördubbla antalet besökare. Det blev inte så – det blev bättre. När han fem år senare slutade hade publiken fyrdubblats: museet hade över 80 000 besökare per år.
– Jag tog dit namn som folk ville se: Lars Lerin, Karin Broos, Nathalia Edenmont… Sedan mina år i tidningsbranschen visste jag hur man nådde ut till en publik.
Hasse påpekar dock, precis som många andra, att det allra viktigaste ögonblicket under hans era skedde utanför museets väggar: den 16 maj 2008 kom Pinocchio till stan.
Minns ni Jim Dine? I brevet Tomas Lindh skickade fanns en sista önskan från en sjuk man: att den världsberömda popkonstnären skulle komma till Borås Konstmuseum. Det gjorde amerikanen också, med en stor utställning 1993.
Troligtvis var det därför han på eget initiativ gjorde ett återbesök 2005 när vännen Hasse Persson ställde ut. Under en middag samma kväll råkade Dine lova en påstridig konstmecenat vid namn Bengt Swegmark, som gjort sin förmögenhet på ett trikåföretag, att hans nästa skulptur – en nio meter hög staty föreställandes Pinocchio – skulle stå i Borås om Swegmark lyckades samla in kostnaden på en miljon dollar. Underklädesdirektören fixade fram pengarna – och Dine höll sitt ord.
Statyn delade Borås. Skulle en lögnaktig Disney-figur vara stadens nya ansikte utåt? Men efter tre och ett halvt år och hundratals arga insändare i lokaltidningen stod den till slut där, i ena änden av centrumallén: en gigantisk Pinocchio, helt i brons.
– Det var nyckeln till allt, säger Hasse Persson. När den väl var på plats kunde vi locka andra stora skulptörer: ”Varför ska jag placera min konst i Borås? Jo, för att Jim Dine finns här.” Vi fick momentum. Det är så man skapar något, det går inte bara att vifta med pengar.
Pinocchios avtäckning innebar också invigningen av Borås första internationella skulpturbiennal. Sedan 2008 har den fortsatt smycka gatorna med konstverk från några av världens främsta skulptörer: Tony Craggs Declination vid Viskans strand, Carl Fredrik Reuterswärds Non-Violence en bit bort och det senaste landmärket: femtonmiljonersbjässen House of knowledge, av katalanen Jaume Plensa, som tronar utanför det nya textilcentret.
Så var det den där vaginan. 2014 blev festivalen No Limit ett av landets första stora gatukonstevent. Genomslaget blev enormt, såväl hos invånarna som medialt. Världsberömda brasilianaren Kobra smällde upp ett kalejdoskopiskt jätteporträtt av Alfred Nobel mitt i centrum, och megavaginan vid motorvägen är en del av svenska Carolina Falkholts färgstarka muralmålning. Festivalen återkom 2015 och totalt har drygt ett 20-tal väggar i Borås fått nytt liv.
För initiativtagaren Shai Dahan var det resultatet av flera års hårt arbete. När den förre New York-bon flyttade med sin svenska fru till Borås 2010 livnärde han sig på att måla skateboards. Så småningom fick han ställa ut sina graffiti-verk i Göteborg, men när han råkade nämna att han drömde om en stor street art-festival var det hemstaden som nappade. Nuvarande konstmuseichefen Pontus Hammarén bjöd in Shai till att göra Borås första sanktionerade muralmålning – två stora dalahästar – på skulpturbiennalen 2012 och såg sedan till att No Limit-projektet fick kommunal backning.
– Först ringde jag runt själv till fastighetsägare i nästan 18 månader för att övertyga dem om att vi skulle få måla på deras väggar, säger Shai. Det var knappt någon som svarade. Men efter att jag gjorde målningen 2012 började folk ändra uppfattning. Och när det var dags för andra upplagan var det fastighetsägarna som ringde och jagade mig.
Shai Dahan kom till Borås i precis rätt tid. Idén om offentlig konst hade fått fäste, och istället för att bråka om nio meter höga skulpturer enades staden bakom tre gånger så stora muralmålningar.
– Det är många som får en chock när jag säger det, men jag älskar Borås, säger Shai. Den här staden hjälpte mig förverkliga min dröm. Någon sade en gång att om du vill göra något stort, så måste du börja på ett litet ställe. Här stöttar folk varandra.
I dag är Borås en konststad. Det har blivit hela kommunens PR-strategi. Stadskärnan är en enda stor utställning. Men det ska inte förväxlas med en konstnärsstad. Majoriteten av alla verk är importerade. Bortom de flådiga fasaderna kan det fortfarande vara rätt så tråkigt att gå ut och ta en öl en torsdagkväll. Den kreativa pulsen har inte slagit rot i det vardagliga livet – än.
– Det är fortfarande så att mycket kommer uppifrån, säger kulturjournalisten Lena Kvist. Men jag tror att det spelar roll vad man ser omkring sig. Det har påverkat invånarnas självbild. Och jag hör ungdomarna på bussen snacka om No Limit. Man får se det i perspektiv: för någon som växt upp här är det stort nog att kunna gå genom Stadsparken och titta på skulpturer istället för alkisar.
(Publicerad i Resemagasinet Buss #2/2016)
