Dramatiskt och drabbande med Frida Hyvönen
Det behövs inga filter när Frida Hyvönen besöker Borås med första klassens poplyrik.
Det är så hon jobbar nuförtiden, 39-åringen från Robertsfors. Direkt, drabbande och utan pardon. Hon, som är lika mycket författare som musiker, har med litterär blinkning kallat sin stil för ”Västerbotten Gothic”. Texten kommer alltid först. Debutplattan ”Until death comes” (2005) bestod av tonsatta brev. Den här kvällen är det bara nytt material, fjolårssuccén ”Kvinnor och barn” rakt igenom. Och det är inget att beklaga sig över.
På skivan sjunger Frida Hyvönen för första gången på svenska, och det är som om hon i övergången till modersmålet hittat rakt in i en kanal av rå ärlighet. En ärlighet som artister som arbetat länge med språket för lätt glömmer bort.
De historier som målas upp från Stadsteaterns stora scen, där stjärnhimlen ramlat ner på golvet, är korta men drabbande episoder av västerbottnisk realism. Om pojken som föll från vattentornet i Sjön, om en misslyckad kärleksaga i solkiga Alla vet att det är vackert i Paris, om den obehagliga fula gubben i Balkongmannen. Det är moderna popsagor av högsta klass, med drag av vemodig r’n’b (framförallt i kaxiga styrkedemonstrationen Imponera på mig).
Lyriken bär stora litterära kvalitéer, grammisen för årets textförfattare är välförtjänt. Detsamma gäller den för årets kompositör. Hyvönens låtar är kondenserade till dramatiska kraftpaket, som på samma gång lämnar plats åt tanken. Precis som texterna är musiken bekvämt naken, med allt överflödigt bortskuret: det är Hyvönen själv vid sin stora svarta flygel, uppbackad av den klanderfria duon Linnea Olsson (cello) och Matilda Johansson (kornett, melodica, orgel och percussion). Tillsammans skapar trion en skör och förtätad ljudbild, där alla instrument låter lika sorgsna som starka.
Och mitt i all dramatik är hon en riktig skojare, pianodivan Hyvönen. Mellansnacket är avslappnat och humoristiskt. Hon berättar om hur hennes spetsklänning från 30-talet skaver upp köttsår på benen, och om hur hon emellanåt måste ställa sig upp och ta ett varv runt den skinnbeklädda pianopallen av ”ventilationstekniska skäl”.
För att sedan dyka rätt in i en sju minuter lång uppgörelse med en trasig relation, uppbrottseposet Fredag morgon, där hennes klingande stämma vibrerar allt starkare för varje rad som sjungs.
Det är så ärligt och på riktigt att vi andra som jobbar med text borde lägga ner och ge upp och slänga oss i sjön. Eller åtminstone lyfta på hatten, böja på ryggen och tacka för ynnesten att få vara på plats.
(Publicerad i Borås Tidning den 11 maj 2017)
