En vecka i livemusikens huvudstad
Man vet direkt när man hamnat rätt. Klimatet gör sitt, men det är mer än en svensk vinterdepression som släpper när jag kliver av planet i Austin.
South by Southwest (SXSW) är visserligen något av ett undantagstillstånd (jag är en av cirka 100 000 besökare), men så fort taxichauffören släpper av mig på en gata med viktorianska villor, utanför det lilla gästhus som kommer vara mitt hem under veckan, känner jag den omistliga känslan.
Det här är en stad som lever.
Här heter kejsaren Willie Nelson och helgonet Stevie Ray Vaughan. På radion spelar de halvkass countrymusik dygnet runt, men redneckskenet bedrar.
Austin är en liberal enklav mitt i det konservativa Texas. Det mesta kretsar kring musikscenen. Ända sedan (den numer 83-årige cannabisförespråkaren) Willie Nelson förenade hippiesarna med cowboysen medelst alternativ country i början av 70-talet har staden levt upp till sitt rykte som ”The live music capital in the world”.
Hit kom de musiker som inte lyckades på andra håll. De som inte var traditionella nog för att slå i Nashville eller rika nog för att försöka i New York. I Austin fanns det plats för alla, och alltid en liten scen att ställa sig på. ”Keep Austin Weird” är ledordet.
Någon av stadens drygt 200 liveklubbar finns runt varje hörn, och under SXSW används allt från bakgårdar till tvätthallar för att fylla ut med spontana spelningar och dagsfester. Över 2 000 akter är på plats under veckan (det är musikerna som jobbar hårdast, vissa spelar 3–4 gånger om dagen), alla på jakt efter att charma branschfolket som chartrat in från hela världen och satt upp mentala festivaltält på de femstjärniga hotellen inne i centrum.
Jag ser en bild hemifrån på ett rivet Folkan samtidigt som jag kliver in i Austin Convention Center, konferensens nav och kanske något av en målbild för Boråspolitikerna. Här hålls föreläsningar och workshops under dagarna, alldeles för många för att hinnas med. Jag nöjer mig med att lyssna på Nile Rogers och ensemblen till HBO-serien ”Veep” innan jag koncentrerar mig helt på att se så mycket musik som möjligt.
Det blir ett evigt cyklande (ett perfekt festivalfordon) mellan klubbarna runt om i staden. Att göra upp ett schema som täcker in allt du vill se är ett omöjligt uppdrag. Att sedan följa det schemat än mer hopplöst.
Utbudet kan kännas överväldigande, men så fort jag accepterat premissen att jag kommer missa det mesta av det jag vill se blir vistelsen mycket lättare. Bästa taktiken är att tidigt försöka ta sig in på ett ställe där arrangören tycks ha god smak (det är skivbolag och företag som arrangerar kvällarna) och sedan hänga kvar där under hela kvällen.
Och när jag känner för det är det lätt att komma ur hetsen. Att ta cykeln den korta biten ner till Coloradofloden, som delar staden, och lägga sig i skuggan under ett askträ.
För det är faktiskt staden – och inte festivalen – som står för de största intrycken.
Austin växer så det knakar. Sedan millennieskiftet ständigt bland de snabbaste växande städerna i USA, mellan 2010 och 2015 ökade befolkningen med 16 procent. Teknikindustrin är den stora drivkraften och lockar massor av kreativa 20–30-åringar till staden.
Vissa ser de nybyggda skyskraporna och megahotellen inne i centrum som ett hot mot Austins berömda charm. Musikjournalisten Neil står och sörplar en gratis margarita på gräsmattan utanför Arlyn musikstudios, och beklagar sig över hemstaden han nu lämnat för Portland.
– Austin har förändrats, säger han. Den råa, kreativa energin håller på att försvinna. Det är för många hot shots i staden nuförtiden.
Men Dan och John, som står en bit bort och som båda två är inflyttade för jobb hos datortillverkaren Dell, tycker att dystopierna är överdrivna.
– Jag tror absolut att teknik- och musikindustrin kan samexistera i den här staden, säger Dan. Utan musiken vore inte Austin någonting.
Gentrifieringen är som en tickande bomb alla har i bakhuvudet. Jag hyr en garagestudio i East Austin, en stadsdel som för bara tio år sedan var belamrad av droghandel och våld. Nu är det en oas för hippa människor med food trucks i varje hörn och (relativt) billiga, slitna villor med verandan ut mot gatan.
Min hyresvärd Hart, lärare i socialpsykologi på Texas universitet och ständigt med en basebollkeps på huvudet (förutom när jag tar bilden, vilket han grämer sig över), ger området ett par bra år till. Sedan kommer de nybyggda bostadsrätterna stå klara.
Oavsett vad är SXSW-veckan fortfarande ett utmärkt skyltfönster för det kreativa, kokande Austin som så många före mig förälskat sig i. Då den lyckas sammanfalla med både collegeungdomarnas spring break och St Patricks day är karnevalskänslan total över hela staden.
Den största faktorn till Austins charm är folket. Jag behöver inte stå i kö mer än två minuter (och tro mig, köa får du göra under den här festivalen) utan att någon börjar prata med mig. Vare sig det är sociologistudenten Martha som berättar allt om den lokala musikscenen, det äldre paret Mira och Mitch som berömmer min hatt och bjuder med mig på en fest dagen efter, eller den okände, långe mannen som vill diskutera det holländska valet och sedan berättar om när kung Carl Gustaf och drottning Silvia en gång besökte hans kontor i Houston.
Trots att jag reser själv känner jag mig aldrig ensam i Austin.
Halvvägs in i veckan gör jag en längre avstickare. Jag lyckas få biljetter till Luck Reunion, en endagsfestival hemma hos självaste Willie Nelson. På hans ranch i Spicewood, 45 minuter utanför Austin, har de gamla kulisserna från westernfilmen ”Red Headed Stranger” förvandlats till ett Disneyland för countryälskare.
På scenerna ser jag några av veckans bästa spelningar med akter som The Wild Reeds, Conor Oberst och Elle King. Att drickan (även den vuxna sorten) är gratis under hela dagen drar givetvis inte ner upplevelsen, och när 83-årige Shotgun Willie själv avslutar kvällen med ett något knackigt, men ändå älskvärt, gig under stjärnklar Texas-himmel är det svårt att inte känna sig privilegierad.
Sanningen är att den där dyra brickan som jag och många andra konferensbesökare bär runt halsen inte på något sätt innebär att vi får ut det bästa av festivalen. Vi får köa, precis som alla andra, även om vår kö i bland är något kortare. VIP-nivåerna är oändliga, och det finns alltid någon som ska in före dig.
Sista kvällen gör jag ett försök att komma in på festivalens kanske mest hajpade spelning: The Roots helkvällsjam med en armada av gästartister, däribland Austin egen guldgosse Shakey Graves. Efter två timmar, och fortfarande ett helt kvarter fram till entrén, ger jag upp.
Men det är inget större nederlag. De officiella showcase-spelningarna inne i centrum ofta blir till småstela historier inför minst lika stela branschmänniskor, och istället är det de inofficiella festerna öppna för allmänheten strax utanför som bjuder på bäst drag.
Jag tar därför cykeln tillbaka till östsidan och ramlar istället in på honky tonk-baren The White Horse. Här är det fler lokalinvånare än festivalbesökare, och twosteppen går varm över trägolvet när Austinbandet Lindsey Beaver and the Hot Dams spelar.
Jag går ut i den tropiska natten (de kallar det ”vår” här) och tittar upp mot den där stjärnhimlen igen. Man vet när man hamnat rätt.
(Publicerat i Borås Tidning den 4 april 2017)
