Ett lyckat fuck-up i Leeuwarden
Går det att förändra världen med en musikfestival? Det skadar inte att försöka.
Holländska Leeuwarden är med sina drygt 90 000 invånare en pittoresk huvudstad i nordliga provinsen Friesland, men också en småstad som alla andra: de unga kreatörerna med ambitioner emigrerar i stadig takt till närliggande Groningen eller Amsterdam.
2013 bestämde sig ett gäng kulturarbetare i staden för att göra något åt saken, och startade festivalen Welcome to the village. Det som för fem år sedan mest var ett festande kompisgäng är i dag en fullvuxen festival med 8 000 besökare och Franz Ferdinand som headliner.
Den familjära känslan är bibehållen. Över 500 volontärer (varav ett femtiotal specialinbjudna flyktingar) från trakten är festivalens kött och blod. Vissa av dem spenderar två veckor i tält för bygga upp ”The Village” i De Groene Ster, ett naturskönt rekreationsområde dryga halvmilen öster om centrala Leeuwarden.
Byn är ett gigantiskt experiment. Festivalen följer FN:s miljömål, och har planerat att bli helt självförsörjande till 2020. Besökarna är försökskaniner i jakten på det ideala, hållbara samhället. På ön Dorp samlas unga entreprenörer och innovatörer för att testa sig dit. Ätbara skedar, biologiskt nedbrytbara tält och kläder av cigarettfilter är en del av årets utbud.
Mantrat är tydligt: det är naturligt att misslyckas. Fungerar det? Bra. Fungerar det inte? Nästan ännu bättre – då vet de vad som behöver förbättras till nästa år.
Festivalandan manifesteras i en ”fuck-up night” under lördagkvällen. I en oktagonal trälada får publiken dela med sig av sina värsta misstag i livet – och hur de lärde sig något av dem. Huvudtalare är festivalgeneralen själv, Sjoerd Bootsma, som berättar om hur hela festivalen höll på att gå åt skogen redan första året, när de bland annat glömde testa belysningen på området (med ett par benbrott i mörkret som resultat).
Och så fortsätter det. Det serveras lokalt ponnykött (mest för att skapa en diskussion om vilket typ av köttätande som är etiskt) och hamburgare gjorda på syrsor. Samtidigt kan den som vill ha en traditionell festivalupplevelse med crepes, billig öl och bra musik. Programmet är välkuraterat och ögonöppnande åt alla håll och kanter: du kan studsa till hajpade Brooklyn-rapparen Zebra Katz eller svaja till det kroatiska postrockbandet Žen, dansa till ghanesiska folksångaren King Ayisoba och rejva till franska indierockarna Grand Blanc.
Det finns något för alla, och på det avslappnade festivalområdet är det lika vanligt att träffa på en barnfamilj som ett gäng rullatorburna pensionärer. Den som känner sig festivaltrött kan lägga sig på stranden och ta ett dopp i floden (eller i en badtunna i spatältet). Gräset är så rent att man skäms över att slänga en fimp på marken.
Allt fungerar givetvis inte. Ambitionerna är höga men vägen till den perfekta festivalen lång. Den ätbara skeden gör exempelvis fiasko. Kupan är så grund att soppan hinner kallna innan man ens fått i sig hälften.
Men troligtvis kommer den tillbaka nästa år, i förbättrad form. Precis som festivalen. Som en av arrangörerna uttrycker det: ”The project will fail – and that is not a failure.”
(Publicerat i Borås Tidning den 30 juli 2017)
