Kampen mot den ordlösa bitterheten
Finlands 100-åriga historia som självständig stat är fylld av djupa sår och nedärvda konflikter. Sirpa Kähkönen fortsätter i romanen Granitmannen skriva om det som är så svårt att tala om.
– Att ha kunskap om sitt lands förflutna gör det lättare att acceptera, säger hon.
Sirpa Kähkönen har som vana att ge historien ett mänskligt ansikte. I aktuella romanen Granitmannen (Lind & Co) tar hon avstamp i efterdyningarna av finska inbördeskriget. Det som vårvintern 1918 skördade över 30 000 liv och sådde en djup splittring i den nya nationen mellan ”röda” och ”vita”, socialister och konservativa, ryssvänliga och tyskvänliga.
I romanen får vi följa Klara och Ilja, ett ungt par som tar skidorna till Petrograd (St Petersburg) fyllda av entusiasm och tro på en kommunstisk utopi i det nybildade Sovjetunionen. Väl framme i staden (som agerar likt egen karaktär i boken) visar det sig dock snart att drömmen var för god för att vara sann, och de möts istället av nöd, elände och en hård kamp för överlevnad.
– Det finns så mycket besvikelse och bitterhet i deras öden – de drömde om paradiset och kom till helvetet, säger Sirpa Kähkönen..
Boken har funnits i Sirpa Kähkönens huvud i flera decennier, kanske längre än så, innan hon skrev den. Hennes morfar var en av de finländare som sökte lyckan i Sovjetunionen under början av 1920-talet. Till skillnad från sina bröder, som också lämnade landet, valde han dock att återvända hem efter bara ett år – och låstes in som samhällsfarlig kommunist i tvångsarbetsläger.
Det fanns många förlorare i Finland efter krigen. Arvet av en misslyckad kamp och en sviken idealism går som en röd tråd genom Sirpa Kähkönens berättelser.
– I min släkt var det, som hos så många andra, hemskt svårt att tala om, säger hon. Det stora sveket som Sovjet stod för under Stalin. Det är en ordlös bitterhet man ärver utan att förstå den. Det har varit lättare att tiga eftersom skiljelinjerna efter inbördeskriget gick genom städer och byar, men också mycket intimt genom släkter och familjer: till och med systrar och bröder kunde vara på olika sidor av klyftan.
Den tysta bitterhet du pratar om – den präglar på många sätt än i dag bilden av finländare som folk. Varför tror du?
– Vi har gått igenom så svåra saker, som svenskarna inte gjort. Flera krig, stora förluster. Det är ett litet under att vi existerar över huvudtaget som självständig stat. Det har gett oss en svårighet att uttrycka känslor.
Är det svårt för dig att skriva om?
– Jag försöker befria mig från bitterheten genom att forma sakerna på ett konstnärligt sätt. Det var mycket enklare att skriva boken än att tänka på den.
Det var först på 90-talet, när Statspolisens arkiv med handlingar från perioden 1920–1945 blev offentligt, hon på riktigt kunde följa och försöka förstå den resa hennes morfar gjorde. Hon har tidigare skrivit en faktabok om hans öde, och utforskar alltså nu samma värld på ett fiktivt vis i Granitmannen.
– Jag vill att boken ska fungera som en roman gör: den ska få läsaren att förstå världen med lite annorlunda ögon, säger Sirpa Kähkönen. Förstå hur det var att vara ung i Finland under 20-talet, och att man alltid är klokare i efterhand.
(Publicerad i Bokmässans mässtidning september 2017)
