Alla känner Junoff
Du kanske inte har hört talas Lena Junoff. Men när du väl gör det kommer du aldrig att glömma henne.
Vi har bestämt oss för att genomföra intervjun i Kartagos monter. Det visar sig vara en grov felplanering. Ur ren arbetsmiljösynpunkt alltså. En kvart in i vår intervju har jag fortfarande inte fått ställa min första fråga, en halvtimme in funderar jag på om vi måste låsa in oss för att överhuvudtaget kunna föra ett samtal.
För 72-åriga Lena Junoff är knappast den som smyger in bakvägen. Istället gör hon entré som ett yrväder. Hälsar på alla som kommer i hennes väg; förläggare, gamla vänner och totalt okända besökare.
– Hej, Lena Junoff här, Duke Ellingtons sångerska, lyder den ständiga presentationen.
Hon signerar böcker, arrangerar en fotografering tillsammans med sina författarkollegor Nina Hemmingson och Sara Olausson (som hon aldrig träffat förut), ber serietecknaren Johan Wanloo hämta coca cola och signerar ännu en bok (den här gången min, utan att jag bett om det).
– Du verkar bra på att skaffa nya vänner, säger jag.
– Jag är en kontaktperson, väldigt utåtriktad om mig och kring mig, svarar Lena. Jag har väl antagligen damp som alla andra.
Hon är på bokmässan för att lansera boken om sitt liv, Lena Junoff – primadonnan från Hisingen. En rock n' roll-biografi i form av en seriekokbok. Lenas liv återberättat i seriestrippar (skrivna av Bo Sjökvist och ritade av Pontus Lundkvist) kompletterat med ett recept i slutet av varje kapitel. Och även om formen är speciell så är det innehållet som verkligen sticker ut.
Lena Junoff har levt kanske Sveriges största rockstjärneliv. Som ung sångerska i 60-talets Göteborg hamnade hon snabbt i celebra kretsar, framförallt via umgänget på klassiska Cue club. I boken skildras hur hon (oftast under artistnamnet Margaret Lee) åkte med Hep stars på turné, bjöd Beach boys på omelett, var förlovad med ”byxspräckarkungen” P. J. Proby och spenderade en natt i flickrummet med Rod Stewart. Hon invigde färg-tv:n i Västtyskland, låg med en giftassugen Cornelis och träffade Sinatra. Med mera.
Allt började faktiskt i Borås. Det var där Lena föddes, 1942, och bodde sina första fem levnadsår. Efter flytten till Göteborg fortsatte hon spendera somrarna hos mormor och morfar på Hedvigsborg. Faktum är att hon fick sitt första sångjobb som 16-åring i Borås polisorkester.
– Jag hoppade in som vikarie. Kriminalinspektör Johansson hade en egen orkester, och Rock-Olles trummis Bosse var med där. Han bodde i lägenheten under mormor, så på den vägen var det. Vi spelade i nån folkpark utanför stan, Tunna skivor och såna klassiker. Min moster hade Villastans damfrisering och lockade mitt hår så att jag såg ut som Brigitte Bardot.
Lena börjar prata om all släkt hon har i Borås: Grenlöv, Erhnlund, Larsson... Morbröderna spelade i allsvenskan med Norrby, och morfars faster var känd operasångerska. Lena historier tenderar hela tiden att sluta i en stor orgie i namedropping, där hon nämner alla mer eller mindre kända personer hon träffat på genom åren.
Allra helst pratar hon om när hon var sångerska på en av Duke Ellingtons USA-turnéer. Dessutom var hon inbjuden till att turnera med Ike & Tina Turner, och hoppades alltid på att Mick Jagger skulle ringa upp för att erbjuda en turné med Rolling Stones.
Men även om Lena gärna berättar om hur hon hängde med stjärnorna lyfte aldrig hennes egen karriär till kollegornas höjder. Kanske är det för att hon tog lite mer plats än vad kvinnor förväntades göra i musikbranschen, kanske var det för att hon lyckades fastna på en amatörporrfilm och spelade in porrschlager med Johnny Bode – eller kanske var hon helt enkelt inte bra nog.
Det låter som om du hade kunnat bli landets största rockstjärna, varför blev det inte så?
– Det var Carolas manager, som också hade Kicki och Bettan, som satte mig på planet till Duke Ellington. När jag sen kom tillbaka så hade han så mycket att göra att han glömde bort mig. Inget dansband ville ha mig som sångerska, de var mina fans men hade satt mig på piedestal – de trodde jag var för fin för dem. Jag frågade om vi inte skulle sätta ihop en grej med Kicki och Bettan, typ som Digiloo idag, men fick nej. Sen hade jag ingen manager längre och började göra krogjobb för Hasse Wallman istället. Det har varit mest sånt efter det, 2010 firade jag 50 år som artist, säger Lena.
Den ena historien är värre än den andra, nästa kändis större än den förra. Efter ett tag är det svårt att inte börja tvivla på sanningshalten i Lenas historier. Har hon verkligen varit med om allt det här? Bo Sjökvist, journalisten som skrivit boken och även gjort en radiodokumentär om primadonna Junoff, bedyrar att han faktakollat historierna.
– Man kan ju inte kolla upp allt, men om det inte är 100 procent sant så kan vi i alla fall uppskatta det till 99 procent. Och det är inte så konstigt när man tänker efter: är man snygg, charmig och är ute och rullar hatt i 15 år så händer det grejer, säger han och tillägger:
– När vi ringt upp folk för att bekräfta historierna så minns de oftast exakt samma sak – förutom vissa som minns något ännu värre (skratt).
Nästan en timme in i vårt samtal bli Lena Junoff för första gången allvarlig. Kryckan hon har med sig är frukten av att hon ”ramlat åtta gånger”. Senast i en butik i Göteborg. Snart ska hon opereras.
– Och läkarna kan inte lova att det går bra. Så jag hoppas boken säljer, för mina barn och barnbarns skull. Dessutom gick både diskmaskinen och torktumlaren sönder häromdan, så förskottet kom lägligt. Med en pension på 12 000 kronor i månaden är det inte lätt.
Livet är inte längre bara rockstjärnor och hotellnätter. Men kanske kan Lena Junoffs namn flyga över världen (eller åtminstone Sverige) en sista gång.
Vad hoppas du att boken ska åstadkomma?
– Att jag får sjunga hos Lotta på Liseberg. Det är på tiden, jag har sjungit där åtta gånger förut. 1966 hade vi tjugotusen i publiken över tre dagar.
Vi avslutar intervjun och jag börjar packa ihop min dator.
– Nu glömde jag nämna hockeygrabbarna! utbrister Lena plötsligt. Jag var värdinna för NHL-lagen när de var i Sverige. Och så var jag med på VM, jag hängde med Tre kronor 1969, vi sjöng låtar på deras hotellrum. En av dem ville gifta sig med mig. Och jag kände hela Frölundas lag, och Brynäs!
Du känner verkligen alla?
– Alla känner Junoff.
(Publicerad i Borås Tidning 28 september 2014)
