Den frivillige utbölingen
Maxim Grigoriev är sjuk. Han möter upp oss i porten till nummer 15 med glansiga ögon. I övrigt döljer han febern väl under sin beiga rock och den omsorgsfullt virade halsduken.
Det piskande regnet har precis förvandlats till årets första snö. Vi står i den östra sluttningen av Montmartre, i Paris 18:e arrondissement.
Varför bor du här?
– Jag dras till städer – och hatar naturen. Jag vantrivs där, blir bara rädd. Hatar djur, framförallt mygg. Det finns så mycket sjukdomar och sånt.
Men det finns det väl även i städer?
– Jo, såklart. Här i Paris går det en del virus, men jag känner mig okej, säger Maxim Grigoriev och snörvlar samtidigt som han visar in oss på ett intilliggande café.
Vi har fått flyga över halva kontinenten för att leta upp honom. Konstigt vore annars – han förkroppsligar idén om den intellektuelle europén. Såväl i sin litteratur som i sitt leverne.
– Jag ser Europa som en sammanhållen enhet. Det kanske är för att man är född i ett imperium – jag känner en dragning mot det större sammanhanget, säger Maxim Grigoriev som växte upp i Moskva.
Den 31 december 1991 upplöstes Sovjetunionen. Året efter tog mamman med sig den då tolvårige Maxim Grigoriev till Sverige och Stockholm, där hon gifte sig med en chilensk man.
Ryska, svenska, spanska, engelska – redan som tonåring var Maxim Grigoriev utrustad för ett liv på kontinenten. Och efter en litteraturexamen från universitetet gick flyttlasset snabbt till Berlin och Kreuzberg 2005.
– Det är inget fel på Sverige, jag är där med jämna mellanrum och hälsar på familjen. Men det räcker inte till. Jag vill vara i en storstad – det är där förutsättningarna för viss kultur finns, det är där människor möts.
Städer. Man behöver inte greppa långt för att hitta ett samband mellan titeln på hans debutbok och Maxim Grigoriev själv. I novellsamlingen samlas berättelser från olika delar av Europa: S:t Petersburg, Odessa, Berlin, Porto...
De fiktiva historierna är egentligen inte mycket till historier. Snarare en kort inblick i en stad och dess invånare. Ibland utan klar huvudperson. Tid och rum flyter runt som i ett drömlikt tillstånd.
– Jag tror inte på tydliga historier. Jag kan inte skriva dem. De låter bara förljugna. Jag tar bort allt i texten som inte känns ärligt och då kanske det bara finns en miljöbeskrivning kvar. Då får det vara så.
Maxim Grigoriev tar artigt emot sin espresso ("min franska är usel"). Han beskriver hela boken som ett experiment, där han försöker lösa vissa litteraturtekniska frågor som intresserat honom.
Men någonting måste den handla om?
– Det är få som läst den så, men jag ser det som en lågmält politisk bok. Alla karaktärer är på något sätt utbölingar. De står utanför i det sociala sammanhang konsumtionssamhället erbjuder oss. De är utanför trots att de är hemma. Det är ett diffust tillstånd. Jag försöker skriva om dem lite utsuddat, eftersom utbölingen ofta blir utsuddad ur den gemensamma diskursen, säger han och fortsätter:
– Tänk på ett barn som inte trivs i skolan, som inte har några kompisar, men inte är direkt mobbad. Det barnet har ingen tydlig historia att berätta. Det är bara en serie av vaga känslor och tillstånd. Jag försöker fånga den känslan av att inte höra till.
Vi knallar upp för berget. Längs med de kullerstensbeklädda gatorna löper flådiga stenkåkar som går i samma gråa nyans som hela staden. Maxim Grigoriev kallar området bourgeois.
Han pratar likt en stadsplanerare om Paris olika distrikt. Om hur araberna bor på andra sidan berget. Om hur området runt Sacré-Cœur blivit ett "disneyfierat turistparadis". Om gentrifieringen, som efter sju år till slut tvingade honom bort från Berlin.
En av de mer centrala novellerna i Städer tar sin start i Berlin. Den är döpt efter det tyska begreppet Sehnsucht. Ett svåröversättligt ord som innefattar en sorts melankolisk längtan som aldrig tar slut.
– Det handlar om en längtan efter något annat. Man kan se det som en spegling av konsumismen – det är den längtan som driver oss framåt, säger Maxim Grigoriev, och börjar prata om huvudkaraktären i novellen, en student som sitter på fik och bara vill prata om djup konst.
– Han kan lätt uppfattas som en kliché, men sen visar det sig att det finns något mer där – en Sehnsucht. Att det inte bara är en pose.
Du inser väl att du – den europeiske författaraspiranten på ett fik i Paris – också kan uppfattas som en kliché?
– Ja, det är klart. Och jag tror vissa recensenter har stört sig på det. I Sverige pratas det så himla mycket om att vara pretentiös – en diskussion som inte finns i andra länder. Jag förstår inte vad som är problemet. Om man har privilegiet att ha ett svenskt pass, och ett jobb, som gör att man kan åka runt i världen – varför ska någon ha en åsikt om det?
Väl uppe bland turisterna på toppen börjar en ny bild av såväl staden som av Maxim Grigoriev ta form. Det är ingen jetset-tillvaro han för. Att försörja sig som översättare av ryska böcker är inte särskilt lukrativt. Under ett av åren i Berlin var uppdragen så få att han tvingades att leva på pantade burkar och en uthyrd lägenhet.
– Men det var det som var tanken med själva Berlinprojektet, att isolera sig från omvärlden. Och någon gång där, 2009 tror jag det var, bestämde jag mig för att satsa på boken. Det är en väldig lättnad nu när den kommit ut och tagits emot så bra. Annars hade jag stått här som 34-åring med en kandidat i litteratur och ett opublicerat manus.
Hur går det med projektet då?
– Man hittar sin grej efter ett tag. När jag var liten minns jag hur jag brukade ligga i vår lägenhet i Moskva på kvällarna, och känna tryggheten av att ha miljoner människor runtomkring. Jag har hittat min lösning: att vara isolerad i massan.
Att vara asocial är ju något av tabu i vår kultur…
– Ja, för att de asociala inte hörs. Utbölingen har ingen historia att berätta.
(Publicerad i Borås Tidning den 5 februari 2015)
