Inget vanligt jobb
I dag tar Klas Östergren för första gången i livet på sig frack, och kliver in som ledamot nummer 189 i Svenska Akademien. Uppdraget är ett av de mest mytomspunna i Sverige. Men vad krävs egentligen för att ta plats runt bordet med De aderton?
I Börssalen är det svårt att inte känna sig viktig. Klockan är tre på eftermiddagen en grådassig novemberonsdag, men trots att det avlånga rummet ekar tomt känns luften förtätad av sin historia. Tolv gustavianska kristallkronor svävar ovanför oss, och jag skänker en tacksam tanke till att jag panikpackade ner en skjorta att ha under tjocktröjan innan jag satte mig på tåget upp till Stockholm.
Vår ledsagare tar ett par steg bort mot en ståtlig gestalt med lagerkrans i ena näven och olivkvist i den andra. Han knackar försiktigt figuren på höften.
– Kungen är ihålig.
En gång i tiden var Gustav III fylld av kött och blod. Under sina dryga två decennier på den svenska tronen hann han lämna ett av de starkare avtrycken. Troligtvis är det hans kulturella intresse som gjort ”Teaterkungen” så omskriven och beryktad. Men han var också en enväldig härskare som tryckte ner all form av opposition. Följaktligen avslutades hans tid som regent också på en maskeradbal på Kungliga operan (som han själv instiftat) 1792, där han sköts av en statskuppande adel.
Ett par år tidigare, den 5 april 1786, stod han dock livs levande framför en nyfiken publik på just den där platsen i Börssalen. Det var dags att ge liv åt en av de idéer han plockat upp från det upplysta Frankrike han så beundrade (som kronprins brevväxlade han bland annat med Voltaire) – en svensk akademi.
Akademiens syfte skulle vara att "arbeta uppå Svenska Språkets renhet, styrka och höghet". Bland annat genom att utarbeta en ordbok och en grammatik, samt prisa vältalighet och skaldekonst. Han berättade att Akademien hade två ledord: snille – som i talang och begåvning – och smak – eftersom det behövs något som modererar snillet.
Till denna språkdomstol valde Gustav III ut 13 ledamöter – resterande fem skulle ta inträde genom den invalsprocess som blev rådande för framtiden. Egentligen skulle de ha varit totalt 20, men efter att smakat på ordet ändrade sig kungen – ty vad klingade bättre än De aderton.
Drygt två sekel senare har 188 personer suttit på de guldpläterade stolarna som bara plockas fram en gång per år, vid högtidssammankomsten den 20 december. Det är också då nyinvalda ledamöter får ta inträde.
I dag väntar stol nummer 11 på att välkomna sin nye hyresgäst.
Den 27 februari i år stod Klas Östergren i köket hemma på Österlen och redde en hovmästarsås, ont anande om att den snart skulle komma att ta en speciell plats i den svenska litteraturhistorien.
När telefonen ringde överraskade Peter Englunds röst i andra änden honom. Ärendet var tydligt, och Klas Östergren ställde ett par snabba frågor innan han bad om att få återkomma. Efter en kort stunds överläggning med sin fru ringde han tillbaka.
Hovmästarsåsen hade skurit sig. Och svaret var ja.
– När vi lagt på luren för andra gången hällde jag upp ett glas vin, och det går väl inte säga något annat än att jag blev oerhört smickrad, säger Klas Östergren.
Drygt nio månader senare är det snart dags för ceremonin. Och det traditionsenliga inträdestalet är färdigskrivet sedan länge.
–Jag har inte haft semester på hela året, och när jag förstod att det skulle bli en besvärlig höst såg jag till att skriva mitt tal redan i somras, säger den folkkäre författaren som precis avslutat lanseringen av filmen Gentlemen, baserad på hans stora genombrottsbok från 1980.
Är du redo?
– Nerverna är utslitna vid det här laget, men en anspänning finns där såklart. Jag har många gånger bott ett golfslag från Börshuset och sett ledamöter korsa Stortorget med raska steg. Nu har jag själv fått kika in i salarna och ja, det är en märkvärdig sak detta. Jag har hållit det ifrån mig, men det kommer nog rasa snart. Herregud, ska man resa upp dit varje torsdag, hela livet?
Ledamotskapet i Svenska Akademien är livslångt. Att avsäga sig det är i princip omöjligt. Grundkravet är simpelt: Akademien träffas i Börshuset varje torsdag klockan 17:00. Under sammanträdet tilltalar ledamöterna varandra enligt tradition endast som ”herr” eller ”fru” följt av efternamn, vilket sägs gynna diskussionerna då det kräver en viss besinning innan man tar till orda.
Ingen utomstående får närvara vid veckomötena, som hålls i den så kallade sessionssalen. Här ryms bara två kristallkronor.
– Och vardagsmöblemanget, säger vår ledsagare och pekar på de arton blåklädda – långt ifrån vardagliga – stolarna runt det avlånga vita bordet.
Han heter Odd, Odd Zschiedrich, och är kansliansvarig hos Svenska Akademien. Det är svårt att tänka sig en person bättre lämpad för uppgiften. Kunskapen tycks oändlig hos denne grå eminens.
– Det började när jag var barn. Jag fick intresset från mina föräldrar. När de andra barnen ritade fotbollstabeller så gjorde jag istället stora kartor med alla ledamöter i Akademien, berättar han.
Hängivelsen skulle ge resultat. 1989 fick Odd chansen att ställa upp i det klassiska tv-programmet Kvitt eller dubbelt. Ämnet: Svenska Akademien. Givetvis tog han hem högvinsten på 50 000 kronor.
–Det skapade en blygsam bekantskap med Akademien, jag blev inbjuden att närvara på ett par högtidssammankomster. När jobbet som kansliansvarig utannonserades 2002 var det inget svårt beslut att söka, säger han.
Troligtvis var det inget svårt beslut för Akademien heller att anställa Odd Zschiedrich. Sedan dess har oraklet från Halmstad fått jobba med det han kan allra bäst.
Vad tycker du definierar en ledamot av Svenska Akademien?
– Både snille och smak, måste jag säga. De måste vara kompetenta inom sitt ämnesområde, men också ha smaken att förmedla kunskapen på rätt sätt.
Odd berättar om sina favoritledamöter genom tiderna: stordiplomaten Dag Hammarskjöld, och den mångfacetterade författaren Lars Forssell (”en man av folket”).
– Det jag kan känna är att jag är delaktig i något som är mycket större än jag själv är. Något som hållit på länge och som kommer fortsätta efter min död. Det ger extra mening till arbetet, säger Odd medan vi promenerar tillbaka ut i Börssalen.
Plötsligt slängs dörren upp och Peter Englund stormar in med jäktade steg. Han hälsar snabbt och hasplar ur sig ett ”ses i morgon” innan han skyndar vidare till sitt kontor. Jag återvänder till Odd.
Kvitt eller dubbelt nu då – drömmer du inte själv om att sitta på en av stolarna där inne?
– Nej. Det är en helt annan slags personer som väljs in där. Jag är nöjd med jobbet jag har. Dessutom är jag kammarherre på kungliga slottet här mittemot, så jag har redan en hel del att stå i.
Svenska Akademien är en unik institution. Hon (den har alltid varit en hon) har upplevt fyra sekel och fått se Sverige ändra skepnad gång på gång. Hon har varit glorifierad och misstrodd. Bråkat med omvärlden och sig själv. Nuförtiden förknippas hon allra främst med utdelningen av Nobelpriset i litteratur, men det finns såklart också en vardag.
Varje år delar Akademien ut runt 90 stipendier och bidrag till författare och institutioner. Inte en krona kommer från skattepengar – att vara självständig är en av institutionens viktigaste grundpelare. På så sätt säger man sig undvika att ta politisk hänsyn vid utdelning av exempelvis Nobelpriset.
Ledamöterna arvoderas på samma sätt som sina kollegor 1786: en silverjetong per sammanträde (utöver resekostnader och logi). Jetongen är värd cirka 300 kronor, och kan växlas in mot 150 kronor (hälften går till skatt) i kontanter på vägen ut från mötet.
Så det är knappast pengarna som gjort uppdraget så upphöjt. Kanske är det i stället det Odd Zschiedrich nämner: att få känna sig som en del av en historisk gemenskap.
Klas Östergren efterträder Ulf Linde på stol nummer 11, jazzmannen och konstkritikern som Östergren beundrar och kommer hylla i sitt inträdestal. Han berättar även att nobelpristagaren Eyvind Johnson, som satt på ”elvan” innan Ulf Linde, är en av de stora anledningarna till att han började skriva överhuvudtaget.
– Romanen om Olof är bland det bästa som någonsin skrivits, säger Klas Östergren.
Känns historien som ett ok att förvalta?
– Precis framför mig i mitt arbetsrum, på två meters håll, har jag ett ok på väggen. Det är ett vackert föremål. Och komiskt att titta på. Men jag förstår vad du menar. När jag förberett mig för det här så känner man en fläkt av att oj, det här har människor gjort i över 200 år. Och på något sätt kommer det följa med in i evigheten. Då får man inte slarva.
Vi har slutligen fått audiens hos den ständige. Här är det oerhört svårt att inte känna av historiens förväntningar. Längs med väggarna i det stora kontoret radar marmorbyster och målade porträtt av föregångarna upp sig. Det anonyma skrivbordet ser nästan ut vara i miniatyr där det står i hörnet med en laptop på. Vi slår oss ner vid det större mötesbordet mitt i rummet.
Medan de andra dyker upp en gång i veckan är Peter Englund sedan 2009 ledamot på heltid. Uppdraget som Akademiens 16:e ständige sekreterare kräver sin man (än så länge, fortfarande har ingen kvinna innehaft posten).
Historikern från Boden tyckte sig inte alls vara lämplig för jobbet när Horace Engdahl ställde frågan, men fem år senare har han vuxit fram som en självklar och omtyckt galjonsfigur för dagens Akademi.
– Jag har i mitt liv ofta ställt mig utanför sammanhang, varit rädd för det. Och nu är jag här, i en väldigt speciell gemenskap – jag brukar likna den vid ett katolskt äktenskap. Den är oupplöslig. Vi verkar tillsammans, vi kommer åldras tillsammans och vi kommer begrava varandra, säger Peter Englund och blickar upp mot kristallkronan ovanför oss.
Vad är det bästa med att vara ledamot?
– Att man väljs in i en fas av livet där man i regel börjar förstenas. I övre medelåldern lämnar man den där expansiva fasen när man ständigt skaffar nya husgudar. Man läser det man alltid läst, tittar på det man tittade på för 20 år sen, bär samma kläder… Här tvingas man förnya sig. Läsa saker som man annars aldrig kommit i närheten av. Bekanta sig med nya tankekomplex. Det är en tröghet i livet man får enorm hjälp att övervinna.
Och det sämsta?
– Du är uppbunden på ett sätt du inte varit tidigare. Till livets ände. Jag vet hur mina torsdagar kommer se ut.
Vad tycker du om livstidskravet?
– Det är en förfeodal princip som man såklart kan ha åsikter om, men det är en del av arvet. En av de goda sakerna är att man slipper omprövas. Här behöver du aldrig kompromissa eller ställa dig in. Du kan inte slängas ut, hur motvalls du än är. Det blir högre i tak.
Hur ser du på Akademiens roll i den svenska kulturdebatten?
– Vi ska definitivt vara en röst. I år har vi bråkat med såväl Mercedes Benz som med den svenska regeringen (om en reklamfilm som använde en dikt av Karin Boye respektive nedläggningen av terminologicentrum, reds anm.). Det är fördelen med att vara en oberoende institution: Om vi vill beefa med Mercedes så gör vi det, vill vi beefa med regeringen gör vi det, säger Peter Englund och ler innan han fortsätter:
– Man kan betrakta Akademien som ett släpankare, i god mening. Vi ska hålla tillbaka väldigt ogenomtänkta förändringar. Vår kärna kommer alltid vara att bevara svenska språket och litteraturens plats. Och på bara mina tolv år har vår betydelse, tyvärr, blivit viktigare. De två elementen blir alltmer trängda.
Kan du förstå de som tycker att ni är en grupp elitister som sitter i Stockholm och dunkar rygg?
– De har nog förläst sig lite på Strindberg, och fastnat i vad Akademien är och inte vad den gör. Akademien är kristallkronorna, marmormännen, piedestaler, frack och högtidssammankomster. Men akademien gör vardagsarbetet, med alla våra priser och stipendieutdelningar med mera, en väldigt viktig funktion. Man sitter bara på pingvinberget i konserthuset en gång om året.
Är ni en institution för framtiden?
– Jag hoppas det. Det svåra är att ”man måste förändras för att kunna bli sig själv trogen”, vem det nu var som sa det. Man får inte ta det för givet. Jag tror det hör till, framförallt i det här rummet, att hela tiden påminnas om att ens position är bräcklig.
Peter Englund rättar till den vita skjortkragen. Slipsen har han sparat i innerfickan till eftermiddagens sammanträde. Han pratar nöjt om hur arbetsam den nuvarande Akademien är, men också hur viktigt det är att de sällan är helt överens.
– Den stora faran ligger inte oenighet, utan för stor enighet. Oenighet kan vara skapsamt, det handlar om att tolerera den men inte låta den gå överstyr. Som den gjorde exempelvis i Rushdie-affären.
Det känns som om personkemin blir viktig när någon ska väljas in?
– Ja, så till vida att man ska fungera i ett kollektiv. Då krävs det till exempel att personen har ett rätt stort mått av självdistans. Humorlösa människor går bort, man måste kunna skratta åt sig själv. Och ta ett nederlag.
Det här med självdistans – är inte risken stor att själva inträdet i Akademien alstrar en grandios självbild?
– Det är väl en del av provet, att inte drabbas av hybris. Händer det så har man på sätt och vis gjort ett felval, säger Peter Englund.
Klas Östergren kommer klara provet. I alla fall om man får tro honom själv.
– Jag är nog immun mot hybris då jag har en grundligt rotad misstro mot min egen verksamhet. Jag tror inte att den starkaste akademigiftdos skulle kunna dämpa denna skepsis. Sen är jag glad att jag snart är 60 när det här sker och inte 20, säger han och skrattar lätt.
När han sätter sig på tåget mot Stockholm till helgen gör han det med vetskapen om att han kommer återvända som medlem i en exklusiv klubb i den svenska kulturhistorien.
Känns det främmande?
– Jag har levt ett väldigt skiftande liv, men inte sprungit i hovkretsar förut. Däremot har jag gått på fina mattor i fina sammanhang, jag betvivlar dock att jag någonsin haft frack. Nu har jag provat en och till min stora överraskning funnit att det är ett ganska bekvämt plagg. Om man besinnar vad Fred Astaire kunde utföra i en frack ska man inte vara rädd.
(Publicerat i Borås Tidning den 20 december 2014)
