Tystnaden är mer värdefull än någonsin
Tom Alandh lärde mig om tystnaden. Nu sätter jag i hörlurarna utan att trycka på play.
more
Jag älskar att titta på folk vid den här tiden på året. Människorna som går förbi på gatan kryper allt längre in i sina skal. Sommaren är över, de storslagna planerna antingen genomförda eller utrunna i den blöta sanden. Höstens smygande entré bär med sig en vacker stillhet: Nu är det tillbaka till vardagen, och efter en kort acklimatiseringsperiod verkar de flesta av oss vara rätt nöjda med det.
Med att bara ta hand om oss själva ett tag. Fokusera på det vi gör och lämna plats åt annat där utanför. Åt mörkret, stjärnorna, den friska luften. Och åt tystnaden.
Kanske var det Tom Alandh som fick mig att inse hur mycket jag uppskattar tystnaden. I sitt sommarprat predikar dokumentärfilmaren om konsten att låta tomrummet breda ut sig. ”I tystnaden hinner man ikapp tanken” säger han. Jag behövde inte vara tyst speciellt länge för att komma fram till att det är sant.
Strax efter att jag lyssnat på Alandh läser jag en fin text om ensamhet av Kristofer Andersson i magasinet Bon. Han citerar den polske poeten Adam Zagajewski: ”Bara i tystnaden är du en mästare”.
Det känns som mer än ett simpelt sammanträffande.
I en samtid som ständigt pockar på vår uppmärksamhet, som alltid vill att vi ska tycka, känna, konsumera och kommentera – vare sig det handlar om en vårbudget eller Father John Mistys cover på Ryan Adams cover på Taylor Swift – är tystnaden mer värdefull än någonsin. Vi behöver den för att hinna sortera det informationsflöde som sköljer över oss. För att kunna fokusera på det som är viktigt, på riktigt. Kanske framförallt en höst som den här, när vi på kvällarna zappar mellan människor som flyr för sina liv och Paradise hotel.
Och när man väl lär sig att lyssna efter tystnaden hör man den snart överallt: genom det öppna fönstret när du stannat uppe efter att staden gått och lagt sig, i det där extra andetaget Daniel Norgren tar efter att ha sjungit om gnistrande diamanter, i ögonblicket när du sätter dig på bussen och väljer att inte ta upp mobiltelefonen.
För egen del har jag kommit på mig själv med att allt oftare ta på mig mina hörlurar utan att sätta på musiken. Ibland räcker det med att stänga ute allt det där andra, utan att tillföra något nytt. Inne i mitt skal blir det stilla. Någonstans där framme ser jag tanken närma sig.
(Publicerat i Borås Tidning den 25 september 2015)
