Allsvenskans stora hjärta
»Vi ska vara en läktare för alla, oavsett var du kommer från.« 2015 var året då de allsvenska supportrarna visade ett nytt ansikte.
more
Glenn Holvik var mer nervös än vanligt när han ställde sig på parkeringen bakom Borås Arena med ett knippe seriebiljetter i näven. Elfsborg skulle möta Kalmar i säsongens sjätte omgång, men Guliganernas ordförande var orolig för helt andra saker.
Allt hade börjat två månader tidigare, i februari, när han fick ett samtal från Linda Harju på kommunen. Hon förklarade att hon arbetade med att planera kommunens flyktingmottagande. Det syriska inbördeskriget hade fördrivit miljoner människor på flykt, och prognoserna talade nu sitt tydliga språk: fler människor än någonsin skulle söka asyl i Sverige under 2015. Därför hade Linda startat ett projekt för att nyanlända flyktingar skulle paras ihop med frivilliga svenskar och på så vis få en kontakt in i samhället. Det dröjde dock inte längre innan hon upptäckte ett problem: det saknades faddrar till alla de unga män som sökt sig till programmet.
Så hade hon fått en idé: Tänk om Elfsborgs supportrar skulle kunna tänka sig att ta med sig några flyktingar till lagets matcher?
Glenn Holvik behövde ingen betänketid. Snart samlade Guliganerna in pengar för att köpa 25 säsongsbiljetter. Gensvaret blev långt större än väntat. När insamlingen var färdig hade de fått in 45 000 kronor. Det räckte för att köpa ytterligare 50 säsongsbiljetter, som de sedan delade ut på flyktingboenden som inte deltog i fadderprojektet.
Allt var i rullning. Satsningen fick namnet Lika Olika. Affischer med parollen »För en inkluderande supporterkultur« trycktes upp. Det var då Glenn Holvik började tvivla.
Inte för att några lokala sverigedemokrater kallade initiativet »ett aprilskämt« på nätet – sådana påhopp hade han räknat med. Men han insåg att politik alltid var känsligt i ett så spretigt kollektiv som en supporterföring. I Elfsborgsklacken fanns människor med alla tänkbara politiska hållningar, även främlingsfientliga.
För att lugna sina egna nerver och förbereda de andra klackmedlemmarna på den första träffen med flyktingarna arrangerade han tre olika möten där han berättade om projektet. Visserligen hade man tidigare engagerat sig i humanistiska kampanjer som Fotbollssupportrar mot homofobi – men att öppet ta ställning i flyktingfrågan var mer komplicerat. Det krävde att alla drog åt samma håll.
Dessutom oroade han sig över flyktingarna. Vad skulle de tycka om den långsamma allsvenska fotbollen och de gulsvarta supportrarna? Kanske skulle allt bara bli jättetråkigt, och sluta med att flyktingarna och fotbollsfaddrarna stod och tittade på varandra?
Även Linda Harju på kommunen tvingades försvara sitt initiativ. Efter de senaste årens nyheter om förbjudna bengaleldningar, aggressiva läktarramsor och blodiga slagsmål mellan huliganfirmor tyckte långtifrån alla att en allsvensk fotbollsläktare var en lämplig arena för aktioner i medmänsklighet. Tänk om allt skulle slå bakut?
Alla dessa tankar snurrade fortfarande i Glenn Holviks huvud när de första flyktingarna släntrade fram till honom på parkeringsplatsen utanför Borås Arena. Han presenterade sig för de 25 männen, gav dem varsin gulsvart halsduk och började berätta om Elfsborg på engelska. Men innan han kommit särskilt långt förklarade en av männen att de redan hade instiftat en regel som de ville att Guliganerna skulle respektera: från och med nu skulle de enbart tala svenska, även om det innebar att de skulle ha svårt att förstå varandra.
Glenn förstod, och efter en stunds trevande samtal på svenska tog de en gruppbild med sina halsdukar och gick tillsammans in på läktaren.
En av dem som mötte upp Glenn och Guliganerna på parkeringsplatsen i Borås var Anas Alhakim. Det var inte riktigt där han hade planerat att hamna. Fyra år tidigare hade han varit som vilken syrisk 24-åring som helst; han hade just avslutat en juristutbildning i Damaskus och drömde om att bli domare.
Sedan kom den arabiska våren till Syrien. Damaskus gator fylldes av demonstranter som krävde demokrati. När protesterna spred sig skickade president Bashar al-Assad in stridsvagnar och krypskyttar som gick till attack mot demonstranterna.
Snart bildades rebellrörelser runtom i landet och konflikten utvecklades till ett blodigt inbördeskrig. I likhet med alla unga syriska män kallades Anas in till militären. Han insåg att han snart skulle stå med ett gevär i handen för att döda sina egna landsmän. Det gick inte.
Istället tog han sig över gränsen till Libyen, där ett annat inbördeskrig rasade. Efter att ha sett militären avrätta en man från Bangladesh mitt på gatan, insåg Anas att han, som saknade band till någon av landets starka släkter, var alltför utsatt även i Libyen. Han bestämde han sig för att fly till Sverige.
Efter att ha trängts med 511 andra människor i en träbåt som tog dem till Lampedusa satte sig Anas på ett tåg till Milano. Därifrån liftade han till Tyskland. Efter ytterligare ett par tågresor klev han av på perrongen i det lilla västgötska samhället Herrljunga.
Snart flyttade han in i ett studentkollektiv i Borås, började plugga svenska på SFI och fick ett kneg som servitör på en lunchrestaurang i ett shoppingcenter. Ändå kände han sig isolerad. Han var fast besluten om att fullfölja sin dröm om att bli domare – de fem åren på juridikutbildningen i Syrien skulle inte vara förgäves. Men för att kunna komplettera sina juridikstudier på ett svenskt universitet behövde han lära sig bättre svenska än han gjorde på SFI.
Så, en vinterdag i början av 2015 stegade han in på kommunkontoret med en enkel fråga: hur lär jag känna fler svenskar? Svaret kom direkt: Borås stad hade precis startat ett fadderprojekt för nyanlända flyktingar – där borde Anas vara med.
Guliganerna var inte den första supportergruppen som ställde upp för människor på flykt. 2014 bjöd Sundsbusarna i Helsingborg 200 in ensamkommande flyktingbarn till matchen mot Kalmar FF. Samma säsong köpte Bajen Fans bollar och kläder för att flyktingar skulle kunna träna fotboll i Fryshuset.
Men när Lika Olika drogs igång i våras hade de växande flyktingströmmarna fått en större plats i det allmänna medvetandet. Det dröjde inte länge innan man kunde läsa om den inkluderande Elfsborgsläktaren i såväl lokala som rikstäckande medier. Där fick den snart sällskap av fler.
I slutet av maj ringde Kim Queray–Lundh till Bajen Fans och frågade om hon fick bjuda med sig en grupp flyktingar i Årsta på en match. Efter att fem personer fått fribiljetter till hemmamötet mot Kalmar FF berättade 19-åriga Mosa Neji från Palestina för Bajen Fans reporter att han aldrig tidigare sett »svenskar visa känslor på det här sättet«.
Vid samma tid promenerade Marcus Carlsson tillsammans med tusentals andra IFK Norrköpingsupportrar mot Nya Parken för att se en av de sista hemmamatcherna före sommaruppehållet. När han passerade det tillfälliga asylboendet mittemot arenan och såg människorna som satt där och tittade på de tågande supportrarna fick han en idé.
– Det kändes så exkluderande. De satt bara där på andra sidan gatan och tittade på när alla andra gick på fotboll. Vägen emellan oss blev som en gräns.
Inför hemmamatchen mot Helsingborg några veckor senare promenerade han upp till asylboendet med tio biljetter. Fotbollsintresset bland de boende visade sig dock vara större än han räknat med. Snart startade Peking Ultras en insamling för att köpa matchbiljetter till nyanlända. Efter bara några veckor hade man fått in så mycket pengar att man kunde ett hundratal flyktingar till alla matcher under höstsäsongen.
Och medan Peking Ultras knackade dörr i Norrköping tycktes viljan att manifestera sitt stöd för de nödställda sprida sig över Europa. Under den tredje omgången i Bundesliga veckades banderoller med ett unisont budskap ut på arenor över hela Tyskland: »Refugees welcome«. Veckan därpå hängde Aston Villas och Swindon Towns supportrar upp lakan med samma budskap på sina läktare.
Veckan efter att bilden på den drunknade treåringen Alan Kurdi spridits i världens medier satt Norrköpingssupportern Marcus Carlsson i TV4:s morgonsoffa och skickade ut en utmaning till resten av landets supportrar: gör något, hjälp till.
Och snart bjöds flyktingar till allsvenska matcher även i Kalmar, Helsingborg, Göteborg...
I Solna drog AIK:s Allmänna supporterklubben drog igång ett projekt där de förband sig att ställa upp som faddrar för att integrera kommunens nyanlända invandrare.
I Malmö skramlade MFF-fansen ihop 345 000 kronor till Unicef.
I Örebro skänkte samtliga distriktsdomare en hel veckas arvoden till flyktinghjälp.
Medan politiker i Bryssel och Rosenbad fortfarande dividerade om kvoter och kostnader visade fotbollssupportrar över hela landet att de var redo att dra varsitt litet strå till stacken för att ge nödställda människor sitt stöd.
Den 20 september stod hundra barn, som kommit ensamma till Sverige, på Tele2 Arena och såg Djurgården förlora mot Malmö FF med 2-0. De kom från ett asylboende i Blackeberg, och hade blivit bjudna till matchen av den 30-årige djurgårdssupportern Hamid Ershad Sarabi, som själv kommit ensam till Sverige när han var 14 år.
– Jag lämnade allt – föräldrar, vänner – och kom till ett nytt land där jag inte talade språket eller kunde kulturen. Mitt i allt främmande blev fotbollen något jag kände igen.
På parkeringen bakom Borås Arena har Elfsborgssupportrarna samlat för årets näst sista allsvenska hemmamatch, mot Norrköping. Anders Svensson-halsduken spänner om Glenn Holviks hals. När jag frågar honom om hur flyktingprojektet utvecklats sedan han mötte deltagarna första gången, ler han:
– Herregud, vad löjlig jag var som var orolig.
Han medger att drygt hälften av deltagarna visserligen droppat av under året, men säger att de elva som är här i dag har blivit ett naturligt inslag på läktaren.
– Det är klart det fanns fördomsfulla supportrar. Men när man sedan såg dem prata med flyktingarna var det som om en dörr plötsligt öppnades: »Oj, det här är ju faktiskt en människa också!«. Sedan första dagen, när jag delade ut biljetter och halsdukar och fick se glädjen… Det är smittande, minst sagt. Med Lika Olika har vi sänt ut ett budskap: Vi ska vara en läktare för alla, oavsett var du kommer från.
När spelarna börjar värma upp nere på konstgräset springer Glenn ner mot utgången. Under årets säsong har han inte hunnit se lika mycket av matcherna som han brukar. Den här dagen har han och tre andra faddersupportrar redan spelat in en reklamfilm för Borås stad, nu ska han välkomna ett nytt asylboende för ensamkommande flyktingbarn som fått biljetter.
Vid korvkiosken möter han Anas Alhakim på väg in till läktaren i sin gulsvarta halsduk.
När jag frågar Anas om projektet säger han att han förvisso är glad över att ha fått en svensk vän i Glenn, men att han är besviken över att det varit så svårt att föra längre samtal på läktaren. Även om gruppen, utöver matcherna på Borås Arena, gjort utflykter till Borås Djurpark och åkt supporterbuss till bortamatchen mot Malmö FF har han inte fått chansen att snacka så mycket med svenskarna som han velat.
Lagom till avspark springer Glenn Holvik tillbaka in på arenan och ställer sig bredvid Anas i klacken. Han säger att han blir sentimental när han tänker på att säsongen snart är över, och att han hoppas att kommunen i Borås ger grönt ljus åt att utveckla Lika Olika-projektet under nästa säsong.
– Det får inte sluta här. I början handlade det mest om att hjälpa till, men nu är det mer att man vill fortsätta träffa sina nya kompisar.
(Publicerat i Offside #6/2015)
