Oemotståndlig glesbygdsgospel med Mattias Alkberg
Det är något visst med Mattias Alkberg. Han är inte en stjärna som andra, inte något ouppnåeligt att få nackspärr till, utan alltid i mental ögonhöjd med sin publik.
När han stiger upp på Klubb Undergrundens runda scen iförd helsvart kostym och pandasmink är det lite som att se en god vän agera rockstjärna – man ser rakt igenom honom. Det går aldrig att dölja människan Mattias Alkberg. Och det är bara positivt.
Att nya plattan Åtminstone artificiell intelligens har satt sig märks direkt med allsång från första stavelsen i inledande Relativt Norrbotten, en glesbygdsskildring lika ödsligt vacker som på skiva. Någon minut senare står han och leder en helt annan typ av allsång om att skriva kuken på svenska flaggan, och är sådär viktig och samtidigt medryckande som bara Mattias Alkberg kan vara.
Under sin snart tre decennier långa karriär har den 48-åriga Luleåbon testat det mesta inom svensk rockmusik, och mycket får plats under kvällens spelning. Från punköset i Alla talar svenska till den malande melankolin i Tjugonde (2010-talets kanske vackraste poplyrik). Femmannabandet är med på noterna, och skapar utan större finesser ett sound byggt lika mycket för hippa storstadsklubbar som för scenen i hörnet på bruksortspizzerian.
Det är folkligt och levande, kanske allra bäst gestaltat i Nerverna, som efter en trevande inledning bryter ut i ett noise-parti (med ukulele!) och så småningom mynnar ut i oemotståndlig glesbygdsgospel.
Intensiteten dippar tidvis. Kanske på grund av den något glesa publiken, kanske är det det eviga sneglandet på notstället med låttexter som bryter illusionen i lyriken, kanske det mulliga ljudet som inte alltid gör bandet rättvisa. Fokuset kommer dock tillbaka med det nya materialet (som är så bra): nostalgiska Livet är för kort eller för långt och den mästerliga Obeskjuten, där Alkberg praktiserar det han är bäst på – att göra det politiska personligt och det personliga politiskt.
Med de mörka ringarna runt ögonen utsmetade av svett får han oss att se det han själv ser så tydligt: att det finns en människa i oss alla. Och extra mycket i Mattias Alkberg.
(Publicerad i Borås Tidning den 8 oktober 2017.)
