Daniel Norgren fångar vinden
Ett borttappat flow, ett hus utan regler, en flykt från tanken. "Wooh Dang" är Daniel Norgrens första studioalbum på nästan fyra år. BT träffade den hyllade Boråsartisten för att ta reda på varför vi fått vänta så länge.
Kan det vara så enkelt? Att lyssna på Wooh Dang är som att slå upp ett fönster på vid gavel och släppa in våren. Ljuset, luften, livet – allt flödar fritt, får de övervintrade dammkornen att ta skepnaden av diamanter i solskenet. Titeln fångar tilltalet i musiken: utan behov av förklaring, i direktkontakt med känslorna.
– Jag vill inte tänka för mycket, säger Daniel Norgren.
Ibland behöver saker inte göras svårare än vad de är.
°
Det tog Daniel Norgren nästan fyra år att följa upp sina succéskivor Alabursy och The Green Stone, som båda släpptes under 2015. Hur många idéer han skrotat på vägen vet han knappt själv. Förälskelserna brinner fort.
Sommaren 2017 var det dags på riktigt. Samma höst var Norgrens första stora USA-turné bokad, där egna skivbolaget Superpuma Records hade öppnat filial. Bilder läckte ut från Medborgarhuset i Östra Frölunda: bandet var på plats, studion riggad, förväntningarna låg i luften. Alla var redo för en ny platta.
– Det sket sig, säger Daniel Norgren.
Varför?
– Man känner tidigt när saker är på väg åt fel håll. Jag hade för mycket bestämda åsikter om hur jag ville ha det, och när resultatet inte lät så blev jag besviken. Det saknades en lekfullhet. Så vi la ner. Det var inte dåligt, men det var ingen värdig uppföljare.
Istället släpptes en samlingsskiva, ”Skogens Frukter”, för den amerikanska marknaden. Turnéerna fortsatte sälja slut, publiken växte, och förväntningarna med dem. Men inget nytt album syntes till.
Kände du press efter att dina tidigare plattor blivit så hyllade?
– Det har säkert med det att göra. Det var ett år av oflyt, rent kreativt. Turnéerna tog så mycket energi, och jag tog mig vatten över huvudet när jag tänkte att vi skulle göra en platta också.
Hur mådde du?
– Jag var sliten. Mycket hände privat också. Det var Pelle (Nyhage, producent) som till slut tryckte på stoppknappen, och jag är väldigt glad för det. Jag hade nog kunnat fortsätta, men det hade bara blivit sämre.
°
Att följa upp ett lyckat album är aldrig enkelt. Vad gör pressen med en artist vars hela musikaliska gärning tycks kretsa kring ett flöde? Kanske hittar vi ett svar på första singeln från Wooh Dang, med just titeln ”The Flow”, där Daniel Norgren vandrar runt i sitt kreativa ingenmansland ackompanjerad av ett böljande piano:
”Bumming around, trying to find the flow/Window blinds shut, doors locked, everywhere I go”.
Blev du stressad över att plattan dröjde?
– Stundtals. Det är en stressande bransch, det är därför vi (Superpuma) försöker hålla oss utanför den. Om jag går omkring och tänker för mycket på att plattan måste släppas tappar jag nerven.
Tvivlade du någonsin på att du skulle hitta tillbaka?
– I livet ställs man inför hinder och vägskäl, inte alla gånger beredd på vad man ska göra. Men jag har aldrig tvivlat i djupet. Det handlar mer om att hitta tiden, hitta ett lugn.
Sökandet ekar på Wooh Dang. I ”Rolling Rolling Rolling” står Norgren och väntar på tåget som ska ta honom ur tristessen, bort från samma gamla låt om och om igen. I ”The Power” mässar han om att behålla tron på att något väntar där bakom hörnet, bara han fortsätter:
”There’s a power in your heart/Something’s waiting down the line”.
Ett önskemål om rörelse, ett hopp om förlösning.
– I de bästa stunderna finns ingen tid, bara nuet, säger Daniel Norgren. Det är då det händer, då det kommer bra låtar. De bästa grejerna kommer som de är: hela, klara, inslagna i en bukett. Drömmen är att inte behöva värka fram något alls, bara spela och så kommer det.
Hur gör man det?
– Man tänker inte för mycket.
Hur gör man det?
– Det är svårt. Hade jag vetat det hade jag skrivit en sån låt varje kväll.
°
Daniel Norgren fann tiden, till slut, i ett skogsbryn strax utanför Hid. 1800-talsvillan, enorm och övervintrad, hade själ. En rest från en svunnen tid, en plats bortom press och förväntningar.
– Jag och Pelle var där i somras och kikade, säger Daniel Norgren. Fåglarna kvittrade och vi såg att det stod ett gammalt piano där inne. Det är väl ingen jätteoriginell grej att ett band åker ut och spelar in en platta i ett hus, men vi kände att vi behövde testa något nytt.
Pianot stämdes upp, den analoga utrustningen flyttades in, bandet tog plats och inspelningslampan lyste ikapp med solen under ett par veckor på sensommaren.
– Fönsterglasen var gamla och buckliga, höstljuset lyste in, lönnträden blev guldiga utanför – det fanns en ton i huset som hörs på plattan. ”Filip” (Andreas Filipsson, gitarrist) brukar säga att det är som i Indiana Jones, att våra stenar börjar glöda när bandet ses. Och vi hade verkligen tänt våra stenar.
Den här gången fanns det inget som kunde störa nuet. Där fanns bara en regel: att inte ha några regler.
– Jag ville inte tänka, inte lyssna, inte bry mig, säger Daniel Norgren. Bara köra på och få plattan ur systemet. Inte hålla på och dividera: är det bra så är det bra.
Jag har själv levt med Wooh Dang i ett par månader nu. Klämt och känt, lyssnat och vilat, tänkt och tystnat, ständigt återvänt till samma punkt: hur många gånger jag än möter dem tycks låtarna aldrig vara sig lika. Alltid lika flyktiga, lika bundna till nuet. Att lyssna på albumet är som att som att försöka fånga samma vind två gånger.
– Vi ville spela in den så, säger Daniel Norgren. Väldigt live, väldigt just nu. Vissa låtar hade bandet aldrig hört tidigare – trettio minuter senare satt de. Ibland spelade Pelle in oss utan att vi ens visste om det, när vi repade.
Det hörs, att nästa tagning inte lät likadant.
– Det är det fina med plattan. Det värsta som kan hända är att man försöker göra om något man gjorde på förra tagningen. Det blir aldrig lika bra – man får studiomage. Varje gång vi spelar en låt, i studion eller live, är den ny.
°
Livet sipprar in i låtarna. Om föregångarna handlade om döden, slutet, är Wooh Dang en början. Eller kanske snarare: ett mitt i. En inkapslat ”nu” – där Daniel Norgren verkar trivas.
– Jag har stått i solen och blivit smittad, säger han. Näsbränna och D-vitamin och allt det där.
Anslaget är lättsamt, produktionen enkel, och eftertänksamheten har fått lämna plats för en lekfullhet som påminner om Norgrens yngre jag, med en tidlöshet lånad från husgudar som Neil Young och Ry Cooder.
– Jag tycker om låtar som har en enkel och klar ton. Som Duplo. Lätt att leka med, inga krusiduller. Jag vill ha det enkelt. Jag vill ha sill och potatis.
Daniel Norgren stannar upp i några sekunder innan han fortsätter:
– Ärligt talat vet jag inte riktigt vad mer jag ska säga. Jag vet inte alltid själv vad låtarna handlar om, det är något som bara måste ut.
°
Kanske är det som med livet självt, att det fungerar som bäst när vi inte reflekterar för mycket. Kanske är det därför Daniel Norgren kan sjunga om så enkla saker som att promenera runt i skogen utan att låta plakat. Kanske är det som fågeln, trött på Norgrens eviga strövande, säger till honom till i ”Let Love Run the Game”: möt världen med hjärtat främst, så hamnar du oftast rätt.
– Vi hittade ett flow där ute, säger han. En plats där man inte behöver tänka två gånger, där man får fortsätta drömma.
Är det så enkelt?
– Japp. Fånga det.
°°°
(Publicerad i Borås Tidning den 18 april 2019)
